Relationen till sig själv och utflugna barn!

Allmänt / Permalink / 0
Hej mina fina vänner!

Idag tänkte jag skriva om ett ämne som jag vet berör många, inte minst mig själv. Relationen man får till sig själv och till sina barn när dom har flyttat hemifrån. Livet stannar lätt upp. Vem är jag nu? Vad ska jag göra med min tid? Förändringen kan innebära en sorg men också en nystart när du bestämmer hur ditt nya liv ska se ut.
Jag har inte haft varken 20, 30, 40 eller 50 års kris. Många pratar om 30-års kris men jag har aldrig känt något sådant. Men det finns en livskris som kan infinna sig när barnen har flyttat hemifrån. Den har jag känt av. Jag tror att den är mer påtaglig när man är ensamstående än när man har en partner. Tomheten blir större då. Har du en partner har du någon att prata med. Men det kan också då uppstå problem i själva par-relationen att hitta tillbaka till varandra.
Man skiljer mellan två olika typer av kriser: utvecklingskriser och traumatiska kriser. När barnen flyttar hemifrån kallas det för utvecklingskris. Kännetecknande är att det sker väntande livsförändringar som innebär nya krav på individen som inte alltid vet hur han/hon ska hantera detta. Pensionen och puberteten kan också vara en sån kris.
Traumatiska kriser är inte väntande utan oväntade och de uppstår på grund av psykiska trauman. Individens hela tillvaro upplevs som hotad och tryggheten försvinner. Alla reagerar olika i en kris men man kan ändå finna olika gemensamma steg som alla verkar genomgå. De brukar ske i fyra faser: Chockfas, Reaktionsfas, Bearbetningsfas och Nyorienteringsfas.
Jag kan se klart min egen bild av när nu mina tre barn inte bor hemma längre. Min yngsta flyttade hemifrån för cirka ett år sen. Jag är i bearbetningsfasen dvs jag kan på ett mer medvetet sätt hantera och bearbeta att mina tre barn är vuxna. Man kan även under denna fas släppa det under perioder, perioder som blir längre och längre.
Jag har förstått när jag har pratat med andra att ”barnen-flyttar-hemifrån-krisen” är en kris som inte får särskilt mycket uppmärksamhet. När barnen flyttar hemifrån ska en ny tillvaro skapas och har man som jag ingen livspartner så är man ensamstående singel. Hur återfår man sitt eget centrum samtidigt som man är mamma fast i en annan tappning?
Vad vill jag nu med mitt liv? Var vill jag bo? Vill jag vara sambo eller singel? Vill jag renovera eller strunta i det? Vad vill jag göra med all den tid jag nu har fått till mig själv? Läsa böcker? Träna? Träffa egna vänner? Börja med ett nytt intresse?
Jag har hört att när man lever under samma tak binds man samman hormonellt. Det kan ta upp till två år innan den hormonella bindningen är över när barn flyttar hemifrån. Innan man är i balans igen, både den som flyttat hemifrån och den som är kvar i hemmet. Det är som med mycket annat i livet något nytt. Men det vilar många möjligheter till utveckling i förändringar.
Jag är uppvuxen i Vaxholm och flyttade hemifrån när jag var 17 år av det skälet att jag inte stod ut med min mors rökande. Hon rökte mycket vilket också blev hennes bortgång så snälla ni; börja aldrig röka! Det finns inget positivt med det. Jag flyttade till en andra hands lägenhet på Kungsholmen. Jag pratade med min mamma varje dag och hon kom ofta på besök. Hon fick även vara delaktig i mitt hem och ha åsikter och hjälpa med att sy gardiner mm. Min katt blev kvar hos henne i Vaxholm så jag ville också ha kontakt för att se hur katten mådde. Jag tror att min mamma som också var ensamstående tog denna kris ganska bra eftersom jag hade daglig kontakt med henne.
Jag har tre vuxna barn och jag minns hur jobbigt det var när mitt äldsta barn flyttade hemifrån. Jag grät varje dag och jag lät lampan vara tänd där han sov och låtsades att han var därinne. Ett sätt för mig att orka. Det var lika jobbigt när min dotter flyttade och jag gjorde samma sak. När min yngsta förra året flyttade tänkte jag hur ska jag klara detta? Han var snäll och kom hem en gång i veckan och sov hemma för att göra en smärtfriare övergång för mig. Jag hoppas alla barn förstår att det är inte lätt när vi föräldrar får vara med om detta. En tid som aldrig kommer tillbaka! En tid som gick så fort!
Jag har stått mina barn mycket nära då jag valde att i 14 år jobba hemifrån för att mina barn skulle slippa gå på dagis som för mig bara är en parkeringsplats. Jag tror att dom flesta föräldrar kan göra att en förälder alltid är hemma till barnet är 3 år i alla fall. Man får leva lite snålare. Barnens tid är värd så mycket mera. Själv hade jag sparade pengar så dom tre första åren med mitt första barn jobbade jag inte alls. Och kanske är det dom tre bästa åren i mitt liv! Jag fick vara med mitt barn och göra roliga saker från morgon till kväll. Gå till massor olika lekparker, bad, träffa vänner och även mitt barns lek-kompisar, åt lunch på restaurang varje dag mm. Tre fantastiska år och jag reste mycket med honom också.
Att få barn tycker jag är den största livshändelsen. Så länge barnen bor hemma behöver man inte fundera så mycket vad man vill göra och vad som är bra för en själv. Man skjuter fram de funderingarna. Rutiner finns varje dag. Sedan när barnen flyttar blir det så tyst och ensamt. Nu har jag två hundar och är tacksam för att dom finns för mig varje dag.
Många upplever att dom tappar sin identitet, sin omhändertagande roll när barnen flyttar. De har svårt att känna att de har ett värde. Då är det viktigt att fundera över hur man ska rikta behovet av att vara behövd åt ett annat håll.
Omställningar kommer och går i livet och vi får jobba att acceptera dem. Oftast faller reaktionerna inom det som är naturligt och som vi är rustade för att hantera. Och vad gäller barnen så får man inte glömma bort att de fortfarande finns där, bara inte lika nära.
Vi lär tidigt våra barn att vinka hej då. De får lära sig att någon står längre bort eller inte syns, men kommer tillbaka. Det blir lite så för oss föräldrar när barnen flyttar, ombytta roller. Vi ser dom försvinna men så dyker dom upp igen. Nu är det vi som ska förstå att de kommer tillbaka. Det kan hjälpa att se tillbaka på sin egen uppväxt, minnas känslan när det började bli dags att skaffa sitt eget boende.
Sedan är det så att när ens barn blir äldre så börjar man tänka att man själv åldras. Och ens egna föräldrar åldras om man har dom i livet. Det kan bli en kris i sig själv också.
Att fostra barn till bra människor är ett tufft och ansvarsfullt arbete. Man har ett begränsat antal år på sig och man kommer till en punkt när det är dags att inse att nu är arbetet avslutat. Nu kommer de att planera sina resor, sina måltider, tandläkarbesök etc själva.
Det gäller att hitta sin inre styrka och den finns inom alla. Det absolut viktigaste är att lära känna dig själv riktigt väl. Vem är jag och vad vill jag? Vad tycker jag om och vad tycker jag inte om? Vad vill jag prioritera i livet? Vad är viktigaste för mig? Vilka värderingar har jag?
Man behöver förstå och acceptera att ”jag har ett värde precis som jag är och fyller en funktion”. Helt oberoende av vad du gör eller inte gör, lyckas med eller inte lyckas med, så är du värdefull!
Personligen så tror jag att det är viktigt att upptäcka sin livsuppgift. Vad är du satt på jorden att uträtta? Var finns din passion, det du brinner för? Att veta sin livsuppgift ger en trygghet. Jag har sen jag var bebis, ja nästan , vetat att min livsuppgift är att hjälpa djur och människor och så har det blivit i mitt 53-åriga liv. Har haft jobb där jag hjälpt människor till förbättrad hälsa på olika sätt och även hjälpt djur. Mina vänner har alltid kommit till mig när de har haft problem och även arbetskollegor. Jag har tänkt ibland ”att hade jag tagit betalt så hade jag varit miljonär nu!”.
Att lita på sin egen förmåga är viktigt. Att ha kapaciteten att lösa problemen och förstå situationen, ha modet att stå kvar när det blåser. Många människor, vuxna och unga, återfinner sig själva många gånger under sitt liv. Vi måste aktivt välja att återfinna oss själva och det kan ibland vara lite jobbigt men värt mödan. Är inte alltid så lätt.
Ställ frågor till dig själv; Vad gör dig lycklig? Hur vill du att ditt liv ska se ut? Vilka drömmar vill du förverkliga? Ditt välmående är hundra procent beroende av glappet mellan dig och Dig – inte dig och någon annan. Tänk på det! Lycka är en färskvara så jobba för den varje dag! Vad du är så är det NU som gäller. Du kan inte vara annanstans än i nuet.
Släpp aldrig taget om ditt liv även om du mår dåligt utan håll kursen! Man får inte låta smärtan och saknaden bestämma vad man ska göra. Tänk istället på saker som gör dig lycklig! Vad tycker du om? Vad gör dig glad och får din kropp och själ att dansa?
Det tar tid att ställa om sig till det nya. Man måste få ge sig tid. Det är en process att gå igenom. Jag hoppas själv att jag snart kommer in i nyorienteringsfasen. Där händelsen att mina tre barn är vuxna och har flyttat hemifrån blir en del av mitt liv, livet blir inte detsamma som tidigare, men kan ändå kännas meningsfullt och ge glädje. Att jag inom kort kan fokusera mera på framtiden och vad jag vill. Jag vet att jag snart är där.
Min äldsta son skrev för ett tag sen på sin Facebook-sida:
- ”Om jag skulle sova tre timmar och bara käka pommes så skulle jag bli utbränd på två veckor. Men jag käkar, sover och tränar på regelbundna tider och då blir jag inte utbränd. Hjärnan vet inte om man sitter och kollar på Vänner eller på ett excel-ark. Det enda hjärnan känner av är hur du mår!”

Jag tycker att det är så kloka ord. Min son jobbar väldigt mycket, men orkar tack vare denna regelbundenhet som han har.

Jag ska avsluta dagens blogginlägg med att dela med mig av en dikt jag skrev till mina barn på 80-talet, en dikt som jag har ramat in och gett till alla mina tre barn. Jag tycker den är fin och hoppas att du tycker det också.

Sköt om er tills vi hörs nästa gång!
Kramar från Sara.

Här kommer dikten och jag vill samtidigt säga till mina barn; JAG ÄLSKAR ER!

TILL DIG FRÅN MIG!
Lita på din styrka
och låt ingen sparka på dig.

Tro alltid att du är något.
Skratta åt dig själv och världen ibland.
Du är någon, en som behövs.

Minns den dagen Du vaknade
utvilad, glad, full av lust
att gå ut i solen.
Tankarna vilade och livet
var underbart, givande.
Leende födde leende.

Minna att den dagen kommer
åter, även om Du aldrig
blir den du var.

Du skall veta att du är
lika bra som andra.
Vi betyder alla lika mycket,
ge dig själv en chans.

Lev i nuet, gläd dina medmänniskor
Och älska alla som du älskar
dig själv.

Tag fram barnet som finns
inuti dig!
Jag vill alltid vara din vän!








Till top